Tissen är fortfarande öm... Det här är ju verkligen ingen höjdare.

Aooo.. Vill hem, vill att Ella ska bli stor som en vanlig bebis och att vi ska få vara 'vanliga'. Hmm.. Livet ter sig olika för alla, det är tydligt det. Ibland känns det orättvisst, ibland får man insikten att man ska förvalta det här väl ändå. Ella är unik. Unik. Hon finns, mot alla odds trots allt. Hon är liten, men jag ser inte en liten bebis när jag ser henne, jag ser Ella. En envis tjej med mycket skinn på näsan, som tydligt visar vad hon vill. Man får en skev uppfattning här, men trots allt har vi mycket mysiga dagar! Det största minuset är maten, allt annat får ses som plus ändå.. Mys dagarna i ända :)


Just nu har jag en fix idé om att börja träna. Haha. Vilket elände... Ska nog ta tag i det när vi kommer hem. Mitt blodtryck hade ju inte gått ner, och när läkaren envisades med att nämna ordet övervikt hela tiden hajjade jag galoppen. Jag är tydligen överviktig då. Jahapp. Jag har ju kraftig benstomme..? Något man lärt sig under dom här veckorna på sjukhus är att livet är skört, för alla. Man behöver ju inte försämra sina odds, om man säger så. Att jag levt som en soffpotatis dom senaste åren ska jag råda bot på... Det har jag lovat mig själv, och framförallt Ella. Jag vill inte bli en mamma som låter sitt barn växa upp i soffan. Möjligtvis den första tiden då hon säkerligen bara kommer mysa sig igenom dagarna :) .. Det här med maten är också något man får tänka om, när man kommer hem, för just nu är det svårt att äta annat än finduslådor. Jag ansvarar inte bara för mig själv längre... Påminn mig gärna om det här sen ;) Sånt här faller alldeles för lätt i glömska då de gäller mig... Å jag vill inte att Ella ska ärva min kraftiga benstomme ;)


Nu ska herr jonas och jag städa upp på rummet sen älska hela natten.. han ska iallafall få massera min tutt som aldrig förr.