Två kängurusittningar idag med lillgumman, och en kvällstvagning vilket inte är så populärt. Imorn är det dags för vägning och vi hoppas innerligt att hon gått upp i vikt. Igår vägde hon 871 g, hon är över födelsevikten! Jippie! Tänk när hon nått ett kilo... Eller när hon får komma ur kuvösen.

Stundtals vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det är undersökningar hit, provtagningar, ultraljud dit (huvud och hjärta) - när ska man vara orolig egentligen? Orkar man vara orolig konstant, för jag lovar det är ganska mycket man kan oroa sig över. Eller ska man bara ta det som det kommer, hon är trots allt övervakad dygnet runt med kunnig personal runt omkring sig. Men man känner sig så himla kass när man inte är där 24/7 vid hennes sida, håller hennes lilla lilla hand när dom sticker henne..


Vi tar var dag som den kommer, det går inte att göra annat. Vad som helst kan hända, och att förbereda sig för allt är omöjligt. Man håller sig fast vid minsta lilla positiva vink, tänker försiktigt framåt... Tanken på en promenad i vårsolen med ella och brion är just nu vad som håller humöret uppe.


Jag kan inte riktigt förstå att jag fött en liten bebis. Lilla Ella. Lilla lilla Ella.

Mammas och pappas julklapp, våran älskling, vårat hjärta, vårt allt..