Jag börjat tappa räkningen på hur många dagar jag varit hemifrån.

Sundsvalls läkarteam kom till Umeå vid tolvtiden, och började dona med Ella så hon skulle bli klar för färden. När vi satt där och kollade på läkarna och sköterskorna som skulle göra Ella iordning så höll jag på att gå under. Tyckte läkaren kändes oseriös, dom hade inga grejer med sig och kuvösen som Ella skulle åka i såg ut att komma från 1800-talet. Helt vansinne att man hämtar "hem" ett kuvösbarn när det är 25 minus grader ute, det gjorde så ont i mitt hjärta under hela resan ner till Sundsvall. Ungefär vid Midlanda ringer läkaren och säger att resan gått bra, äntligen kan vi andas ut. Kommer till sjukhuset och får se våran lilla prinsessa, lilla lilla Ella.

Att komma till Sundsvall var en chock. Det är totalt olikt Umeå. Gemensamt kök (med flera andra familjer inklusive äldre barn) med noll utrymme för mat och en svindyr parkering. Livet på sjukhus är kul... Nåväl, det är bara att acceptera. Det är trots allt fler familjer som är i samma sits, och man måste ju klara av det. Några plus finns här ändå, en supergullig sköterska (av fem som vi hittills har träffat - i umeå var alla bra) och Ella har bättre utrustning och större rum (klar fördel!).

Imorgon kommer momma och moffa, det ser jag framemot. Få lite rena kläder, lite post och lite vanlig vardag. Det finns ingen vanlig vardag här, bara .. livet på sjukhus.

Igår kollade Ella på oss för första gången!!! =) Lite grann i smyg... Lillfisen! Hon har fått sina fyra sista siffror också, vårat barn finns på "riktigt" nu... Konstig känsla.