Nu sitter Ella hos pappa, lilla Ella..

Fick veta att vi åker "hem" imorn, till Sundsvall. Resan går vid ett och ingen av oss kan/får åka med i ambulansen. Det känns sådär.. Återigen ska jag lämna mitt hjärta helt till sjukvården och lita på att de gör allt för henne. Något som jag har lite svårt för då det gäller Sundsvall. Tillbaka till läkare med dömmande ord, oförstående inför vår situation och våra känslor. När vi for från Sundsvall lät det som att vi inte skulle få något barn, och det är alltså det vi ska tillbaka till. I Umeå finns inga problem alls, det pratas aldrig överlevnad (vid ett tillfälle har det nämnts, att barn födda efter v 26 har mycket goda chanser att klara sig bra, både nu och senare i livet). Här är Ella i fokus hela tiden, ingenting är omöjligt. Hon är bara omogen (dvs inte fullt utvecklad). Det är inte vikten som spelar roll, utan antal veckor man gått. I Sundsvall löd orden att så små barn har svårt att klara sig.

Jag vet inte, men det känns paradoxalt att komma tillbaka till Sunsvall. Ska dom ta hand om Ella, som inte ens trodde på hennes överlevnad? Av vilken anledning ska jag överlåta vården till dem?

Nu är det inte jag som bestämmer, utan det gör Ellas läkare. Hon bedöms som stabil (vilket är positivt, såklart!) så hon kan få komma hem, hem till en stad som inte ens är hemma men tillräckligt nära för att man kan kalla det hemma. Här sitter vi 40 mil hemifrån och önskar att vi kunde få vara kvar ett litet tag till.. På något vis är det skönt att vara långt hemifrån, hit kommer ingen oplanerat. Det krävs en del ansträngingar för att orka träffa någon annan än Jonas och Ella just nu. Jag vill inte tänka som många andra gör, att hoppas det går bra.. Det KOMMER gå bra. Vi blundar just nu för mycket som utomstående säkert ser klarare på än vad vi gör. T ex att hon är pytteliten, för oss är hon Ella och inte för tidigt född. För oss är det inte konstigt att hon har slangar överallt, att hon får blod en dag eller andra mediciner. Det är vardag. För oss. För andra är det inte det, och det är jobbigt. Jag vill inte vara avvikande, dom andra tre på salen får oss att känna oss mer normala. Det är trots allt bara dom som förstår, på riktigt, hur detta är.

Sundsvall... För all del. Det är inte barnmorskor eller kvinnoläkare som kommer ta hand om henne, men vi kommer säkerligen stöta på en och annan. Av dom som inte ens ville ge oss förhoppningar.

Idag är Ella 29 veckor. Räknat i graviditetsveckor då.


Jag känner bara att luften gick ur mig.. Dags att ställa om sig igen, ett nytt sjukhus igen efter mer än två veckor här. Nya ansikten, nya rutiner, nytt rum....


Gud vad jag skulle behöva en negerboll just nu.